Tillbaka…

 

Som ni har märkt har det varit ett ganska långt uppehåll i mina inlägg här.
Och som ni kanske också märkte så gick de sista inläggen ganska mycket i moll, men tack vare två underbara kvinnor inom barnhälsan så insåg jag till slut att masken måste falla för den var sprucken på så många ställen att den inte höll ihop längre.

Jag hade drabbats av en utmattningsdepression. Jag av alla människor?! Jag som alltid springer runt med ett leende på läpparna och låter det mesta rinna av mig, jag som skyr konflikter och hellre blundar än tar striden.. Eller? Nja.. det var ju just så det inte var den sista tiden.

Jag var irriterad på ALLT, på ALLA och INGENTING var bra eller ok. Jag var värdelös, misslyckad och usel som mamma och partner. Ja, you name it, allt negativt ni kan komma på rörde sig i min skalle.

Jag började gråta av allt, till och med varje kväll när min dotter försökte locka mig till skratt vid tandborstningen. Det slutade med att jag inte kunde hjälpa henne med det eftersom jag grät varje kväll vid läggningen. Frågade någon på allvar (inte så där utan att egentligen bry sig) hur jag mådde så bröt jag ihop med tårarna rinnande.

Jag glömde bort saker, som vad mina kollegor heter när jag skulle hänvisa till dem eller skicka mail. När jag skulle skriva brev eller ett datum kunde jag sitta och stirra på pappret framför mig och undra vad det var jag skulle göra, de kunde ta någon minut innan hjärnan hann ikapp. Yr, hjärtklappning, svettningar, extrema humörsvängningar och en trötthet som var utöver det vanliga var några symptom. Men de hade kommit krypande under en lång tid så jag hade vant mig vid dem flesta och fortsatte bara, för som alla säger. ”det är bara att bita ihop, känner man efter hur man mår så kraschar man”…
Ja, men det är ju just det, man ska inte bita ihop så hårt att när man väl släpper taget så kraschar man, man ska sluta bita ihop så att man inte kraschar överhuvudtaget! Sluta vara så duktiga, snygga, fina, korrekta och framgångsrika.
Men det är lätt att säga så här efteråt 😉

Jag gjorde alltid i ordning mig på morgonen som de flesta, lite piff här och där och det sista innan jag lämnade huset var att sätta på min välanvända mask, den där glada leende masken som är jag utåt, som alla känner till och inte många kan se bakom. Utom de här två fantastiska kvinnorna, som såg bakom den, som bröt sönder masken och som sade åt mig att söka hjälp, direkt!

Nu har jag varit sjukskriven sedan i slutet av Februari och har precis börjat jobba så smått igen. Jag har fått mediciner som hjälper otroligt mycket. Jag försökte själv att ”bara vila” de första månaderna, men jag kunde omöjligt nå upp till kanten på det där djupa svarta hålet jag befann mig i utan ramlade bara ner till botten igen och till slut måste jag ge medicinerna en chans. Det var min räddning, efter några veckor kunde jag känna hur allt började ligga på en jämn nivå, inte en okontrollerbar berg och dal bana av känslor som drabbade alla i min närhet. Jag kunde se positiva saker i min omgivning och reagerade på andras känslor istället för att ignorera och stänga av. Men det är en lång väg tillbaka, det vet jag…

Jag fick också träffa en suverän kurator, KBT-terapeut under en tid och han satte en till diagnos på mig, som när jag fick den gör allt så mycket klarare. Social ångest.
Jaaaaaaa, ville jag nästan skrika, det stämmer så bra, allt stämmer!
Oro för vad andra ska tycka och tänka om mig, att inte kunna tala inför folk, rädd att misslyckas och göra bort mig, osv osv. Den sociala ångesten har gjort att jag till viss del har fallit djupare in i depressionen och utmattningen eftersom jag hellre drar mig undan från folk än sträcker ut en hand för att få hjälp. Stänger in mig hemma istället för att gå på fester eller middagar och annat som är avslappnande och upplyftande i det stora hela men som för mig betyder ångest.

Hur ska jag kunna hålla på med det jag tycker om så mycket som fotograferingen, när det betyder att jag står i fokus för eventuella kunder med krav på mig? Jag vill fota, jag tänker inte ge upp det så nästa steg blir ett stort hopp ut i det okända och det är att börja skaffa betalande kunder. 🙂

Jaha tänker ni säkert nu. Varför berättar hon det här för alla som vill läsa? Varför hänga ut sig så offentligt?
Jo, för det här är jag! Jag tänker inte skämmas för det! Jag tänker jobba på min ångest och det gör jag hela tiden, varje dag! Nu ska jag se framåt och planera lite inför framtida bröllop eftersom jag numera är förlovad med min sambo sedan 8 år <3

Kram på er alla därute, och ni… försök att se bakom masken på folk, om ni kan <3 <3

Bjuder på några bilder från de här månaderna, titta gärna in på min portfolio sida också 🙂 http://www.ninasfoto.com