Samhällets ansvar ?

Jag vet att jag var inne och tassade på det här i förra inlägget. Men jag kan inte låta bli att tänka på hur tragisk utvecklingen i vårt land har blivit.

Man klagar och klagar över hur det ser ut därute men vägrar att inse sin egen del i det stora hela. Jag kan nog säga att jag kan sträcka på mig och till 95% gör det jag tycker att man behöver göra för ett fungerande samhälle. Sjutton vad jobbigt man tyckte det var när föräldrarna hela tiden påminde om att säga tack eller att ursäkta sig om man skulle fram, eller flytta sig för att släppa fram någon annan. Men, jag försöker att verkligen anamma det jag blev uppfostrad till och jag göra allt vad jag kan för att föra detta vidare till mina barn. 
Men tyvärr, när man ser hur det ser ut där ute så känns det som att vada i knähög tjock lera 🙁  

Nu tar jag upp England igen för att jämföra lite här och där. 

Vi var där under julen, kom ett par dagar innan jul och åkte hem igen i mellandagarna. Ni vet, den där tiden när det är såååååå mycket som ska göras, när det är som stressigast och alla springer runt som yra höns för att ordna allt som ska ordnas inför DEN dagen på året då allt ska vara perfekt och ingenting får gå fel 😉
Men, trots flygplatser, tågstationer, bilresor och allt som hör till med resandet så kände jag inte alls av den stressen som är hemma i Sverige runt jul. 

Folk klev ur vägen för att lämna plats, man log åt varandra och bad om ursäkt om man gick in i någon eller stod i vägen. På tågstationen fanns det tågvärdar på plats för att fråga om man behövde hjälp och de i sin tur såg till att alla som skulle med ett visst tåg kom på rätt plattform när den byttes mot en annan. Trots att buss sattes in sista biten istället för tåget så var det inte många sura miner och man pratade faktiskt med varandra på bussen, jösses här hemma hade någon ringt polisen för ofredande..

I affären så var det inget huffande, puffande och suckande när personen framför i kön tog lite tid på sig och kassörskan gjorde allt hon kunde för att hjälpa till med ett stort leende och ett litet skämt i bakfickan utan att oroa sig över att hon inte hade tid att hjälpa till, hon tog den tid det behövdes. 

När vi var på banken så gick en bankanställd från person till person i kön och frågade vad de önskade hjälp med. Allt med en rolig julhatt på huvudet och ett stort leende. När hon stötte på några som oss som behövde lite extra hjälp hänvisade hon till en annan plats och bad oss vänta en stund. 
Under tiden vi väntade så såg tjejerna att det fanns en knapp för att öppna dörren in och ut och placerade sig där och så fort någon kom tryckte de på knappen åt personen i fråga. ALLA och då menar jag verkligen ALLA sade Thank you! och kanske Happy christmas eller liknande och gav tjejerna ett varmt leende. Jag har nog inte sett dem stråla så mycket som då. De blev tackade (!!) av andra vuxna, de fick veta att de gjorde något bra och de tyckte att det var kul! Här hemma hade folk knappt bemödat dem med en blick för de har så bråttom och barn är bara i vägen. 1 av 10 hade kanske tackat och bjudit på ett leende åt ett hjälpsamt barn. 
Sedan fick vi hjälp av personalen och det var som att vi hade känt henne i flera år. Hon tipsade om små byar och hoppades att vi kanske skulle synas igen, varför inte komma till si och så byn där hon tränade landhockey med sin dotter osv. Och inget knorr eller sura miner när Saras lugna stund var över och myrorna började krypa i kroppen och kroppen började krypa på marken 😀 

Man släppte fram varandra även i trafiken, hänsyn och vänlighet genomsyrade hela vår resa. <3 

Sedan vi kom hem har det mesta gått i mörkgrått, inte bara den svenska vintern men folket. Folket är grått, tråkigt och grinigt…
Ja, jag vet att vädret påverkar och ja, vi bor i en förort till Sveriges största stad, men Weston-super-Mare som vi var i under vintern är lika stort som Borås eller Gävle. Ändå ganska mycket folk där, ingen by på landsbygden.
När man är i affären här hemma ställer sig folk vart de behagar, om någon kommer förbi eller inte är inte deras problem. Skulle man då be dem att flytta på sig genom ett ”ursäkta” så blänger de lite surt precis som, ”kan du inte ta en annan väg, jag står ju här” och flyttar sig motvilligt. Öppnar man dörren åt någon så går de igenom den som att det var min skyldighet att hålla upp dörren, något tack kan man inte bemöda sig med. Kommer man sist till busshållplatsen så går man bara förbi hela kön för att komma först, stå i kö? Vad är det för dumheter, bara jag kommer på så spelar ingenting annat någon roll. Släpper jag av någon före mig på bussen så är det samma sak där, varför säga tack? De skulle ju av och jag kan vänta.

Usch.. Hur ska våra barn lära sig när samhället ser ut som det gör? Hur ska de få det där skinande glada ansiktet som de hade i England för att någon faktiskt uppskattar det de gör? Hur kan vi klaga på hur våra barn och ungdomar beter sig i dagens samhälle när allt de ser är hur illa de vuxna beter sig mot varandra? Varför ska de säga tack, ursäkta och snälla om inte de vuxna kan göra det? 

Nä hörrni! Dags att ta en god titt på oss själva och ge barnen de de behöver. RIKTIGA förebilder, sådana som faktiskt utövar det man försöker lära ut. 

Sorry för ett väldigt GRÅTT inlägg 😉 Men varje dag jag åker till jobbet eller går och handlar så blir jag deppig över att se den brist på respekt och omtanke om varandra som frodas i vårt land.

Puss och kram på er därute och TACK för att ni orkade läsa 😉 <3 

Spread the love
  • 12
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
    12
    Delningar