Gott nytt…. jävlar anamma!

Hej hej igen 🙂

Nytt år, nya utmaningar och hoppas, hoppas att det är bra och positiva utmaningar, resten har vi haft så att det räcker.

Efter mitt förra, ganska utlämnande inlägg så har det hänt… väldigt lite. Jag äter fortfarande mina mediciner, skall gå upp och jobba 50% men, det är allt. Det är hemskt men jag kan verkligen förstå att så många dukar under av sina psykiska problem för den så kallade hjälpen är fruktansvärt undermålig eller helt frånvarande.

När jag mådde som värst så fick jag en akuttid till vuxenpsykiatrin och fick där träffa en snärtig överläkare med hästsvans och rosa pikétröja. Min sambo fick inte följa med in under samtalet och jag, läkaren och en assistent/kurator/behandlare, ja något sånt, satt med. Jag skulle som vanligt berätta varför jag var där vilket slutade med att jag efter c:a 1 min satt och störtgrät och hade svårt att ens berätta varför jag var där och varför jag behövde hjälp. Det sista kan man tycka att de som har utbildning (hoppas man) skulle kunna se ganska tydligt att jag behövde.
Iallafall, läkaren tittade i min journal och såg att jag hade ätit en långtids kur med antibiotika och hans snabba bedömning var ju att man kan ju få den här reaktionen efter det, det borde min husläkare ha talat om. Så, alltså.. efter att jag har talat om allt som har hänt under de sista 8 åren med allvarligt sjuk förälder, allvarligt sjukt barn, avlidna släktingar och egna sjukdomar så var hans utlåtande att min depression berodde på antibiotikan och att det var vårdcentralen som skulle ha hand om mig, jag hörde inte hemma hos vuxenpsyk. (!!)

Jag försökte själv (efter förslag från sjukvårdspersonal) ta kontakt med vuxenpsykiatrin här i närheten och fick en grinig sköterska på luren som inte alls förstod varför jag skulle komma dit, jag hade ju varit på akutpsyk och fått en bedömning det skulle väl räcka? Inte förrän jag åter igen hysteriskt hulkande och gråtande i telefonen bad om hjälp, snälla… hjälp mig… så vidarebefordrade hon ett meddelande till läkaren där.
Det tog ett par veckor och sedan fick jag hem ett meddelande där läkaren sade att han höll med om bedömningen man gjort på akutpsyk och jag hörde hemma på vårdcentralen. Detta alltså från en människa som ALDRIG ens har träffat mig!

Åter igen fick jag ta kontakt med vårdcentralen och bad om en ny läkare och fick så till slut utskrivet min medicin. Och fick kontakt med kuratorn under en tid. 
Men, när man är utmattad eller deprimerad så är det en sak som är VÄLDIGT svårt och det är att ta tag i saker eller att bara utföra enkla vardagssysslor. Men kontakten med sjukvården, se till att nya tider bokas (för det kan man inte göra direkt vid ett besök), att leta nya vägar, annan hjälp osv osv, ALLT det ligger på patienten. Så som jag skrev i början, jag förstår att många inte orkar, systemet är helt skevt, för att vara sjuk måste man vara frisk…

Det som man var enig om iallafall var att vila var det som behövdes så jag blev iallafall sjukskriven.
Men vila.. det fanns liksom inte med på schemat, barnen måste ju till dagis och skola så varje dag var som vanligt bortsett från ett par timmar under dagen som var vila. 
Och så hade vi ju också minst 2 möten i veckan med BUP eftersom vi har försökt komma till rätta med vår ena dotters problem hemma och i skolan. Så under denna vila var det intensiva och väldigt känslosamma möten och det gjorde ju inte saken bättre precis.
Nu har vi efter flera års misstanke precis fått reda på att en ADHD diagnos är ett faktum, för oss är det en lättnad för nu kan man kanske förstå att hennes problem inte är något som handlar om att hon är elak eller ouppfostrad eller bortskämd. Nu kan vi alla få hjälp att hjälpa henne komma på rätt köl och fungera ok i vardagen. Men som sagt, sjukskrivning betyder inte alltid vila och återhämtning för alla. Vardagen måste ju fungera trots allt, man kan inte bara stänga av allt, speciellt inte som förälder till yngre barn.

Jag har iallafall bestämt mig nu ( sedan om jag orkar ta tag i det är en annan sak, men tanken finns där 😀 ) att nu jävlar får det vara nog! Om det skall bli ordentligt gjort får man göra det själv som man brukar säga. Och om jag någonsin skall kunna komma på fötter så måste jag hitta min gamla styrka och hela mig själv. Jag kan inte lita på en sjukvård som inte existerar, eller läkare som inte har en aning om hur man mår utan bara ser det yttre, för så är det, bara så att ni vet det, Är man överviktig som jag är så är det anledningen till ALLT, det är bara att banta så blir allt bra! Att man dessutom blir hypokondriker av att vara deprimerad fick vi veta av min läkare när jag tog upp smärta som jag haft i rygg och mage. Det och att jag var överviktig såklart…

Kunde jag sluta röka efter 17 år genom att slänga giftpinnarna i soporna och aldrig se tillbaka så ska jag banne mig fixa det här också!

40 kg övervikt eller inte är inte den stora frågan här, utan om man mår bra med sig själv eller inte. Och det gör jag inte, så dags att göra något åt det och dags att, som jag skrev i det tidigare inlägget, skita i vad andra tycker och tänker och bara göra. Göra det jag vill och känner för, om jag orkar, inget tvång!

Ta hand om er därute och ha ett underbart nytt år! 

<3 <3 <3