Ett enormt steg framåt…

.. för mig, men ett ganska obetydligt för de flesta. 

Tänk, som jag har skrivit tidigare, att man är så löjligt beroende av vad andra tycker och tänker! Det har stoppat mig sååå många gånger i livet och gör det fortfarande, herre jösses, jag är ju för sjutton 44 år gammal! Jag ska fullständigt skita i vad andra tycker och tänker om mig egentligen. Men… det gör jag ju inte.

MEN, idag tog jag ett enormt steg framåt i mina egna och min familjs ögon. Något som ger mig förhoppningar om att jag ska våga ännu mer framöver. Att leva i nuet och inte hela tiden tänka på det som har varit och som aldrig någonsin kommer att komma igen.

Vad gjorde jag då som var så enormt undrar ni?

Jo.. jag tog min stora, oformliga, ganska trasiga kropp och klämde in den i en tankini. Ni vet en sån där tvådelad sak som döljer en hel del. Boxerstuk på underdelen och rejälare doningar upptill, sånt som faktiskt håller melonerna på plats och inte låter dem vila på magen som normala bakdräkter gör 😉 :O
Jag tog sedan mina två småtroll och gubben och åkte till simhallen. 
Det gick bra, jag överlevde och de som inte ville se mig och min stora kropp därinne kunde titta åt ett annat håll, jag brydde mig inte, jag var där med MIN familj, och vi hade sååå kul!
Jag tror att det var runt 20 år sedan jag hade baddräkt på mig offentligt…

När jag insåg att jag håller mina tjejer från saker för att JAG mår dåligt över att göra dem, så tänkte jag, NEJ, det är inte ok! Jag måste vara mamma, vuxen och deras klippa. Inte en som inte vågar, kan eller vill för att andra ska kunna tycka att jag gör fel (som jag tror..) 
Jag kanske lider av både social ångest och depression men en sak som jag alltid har varit och fortfarande är är envis, och det kan jag leva på nu!

Så här såg jag ut för 25 år sedan och det sitter i benmärgen på mig att det är så ska man se ut. Men jag väger nu alltså 50 kg mer än då och ungefär 30 kg för mycket för att vara normalviktig. 
Men min kropp är inte jag, som min kära fästman säger till mig så ofta. Min kropp bär mig, rör mig, ger mig liv, gav mina döttrar liv och ger mig så mycket glädje som många inte får för att deras kroppar är sönder. 
Jag ska INTE sitta och nojja över hur det ”ska” vara, hur andra tänker och att jag inte passar i mallen. Jag är jag, jag gör det bästa jag kan och kan bara kämpa mot mina spöken och mina ätstörningar, men i min takt, och för att det är det snälla mot min kropp, inte för att det ska passa andra.

I den träningshysteri som råder i dagens samhälle så känner man sig som en utomjording om man inte iallafall gör några situps hemma, ni vet ”det kan ju alla ta sig tid till”. Jag gör det jag kan när jag kan och när min kropp säger ok. Tills dess, this is me, take it or leave it 😉 

Mitt andra steg, dock lite mindre i mina ögon är mitt fotograferande, jag har haft lite kunder, många obetalda jobb men har då kunnat fylla på min portfolio och göra en ny bättre hemsida. Jag har också börjat intressera mig lite mer för fotokonst/manipulerade bilder. De kan ni se en del av på min nya sida.
Men, med mer jobb så ser jag ju också att min utrustning inte räcker till, en ny kamera ( detta är drömmen just nu, Nikon d7500 ) och ett nytt objektiv är bara ett måste.
Men utan jobb, inga slantar såvida det inte är så att någon vill bidra med lite startbidrag till mig 😉 <3 

Nya namnet och sidan för min fotografering är Daydreams by Nina, lite fix kvar men det mesta är klart och där kan ni se lite av mina jobb.

Puss och kram på er alla! 
Ta hand om er och era nära och kära så bra som bara ni kan <3