Det är tufft därute..

Världen har blivit så hård och okänslig och ibland undrar man om det kan finnas en liten öde ö någonstans där man kan gömma sig och sina nära och kära.

Allt som händer i världen är för mycket att ens börja nämna här, men ni känner säkert alla till det, om ni inte gör det måste ni ha legat under en sten de senaste åren. 😉

Detta påverkar även livet för de som trots allt lever ett ganska fritt och lugnt liv i relativt säkra land. Speciellt i och med sociala medier. Det är ett jäkla otyg egentligen, men svårt att bryta när man väl är van vid det.
Tack vare informationsflödet som folk drunknar i, alla olika åsikter och inlägg på sociala medier, alla olika vinklar och påståenden om samma sak så kan vänskap förändras eller förloras. Och det är bara för att folk har olika åsikter (!). Gammal vänskap, 20, 30, 40-år gammal kan kastas i soporna på grund av att man har en annorlunda tankegång, det känns så stort, så enormt och så hemskt att man inte kan prata med sina ”vänner” om detta utan känner att det bästa är att bryta alla banden.
Ska jag vara ärlig så kan det inte ha varit någon äkta vänskap överhuvudtaget från början om man inte kan godta olika åsikter eller olika sätt att leva. Kanske är det bäst då att gå olika vägar för den bristen på respekt för en annan persons tankar eller rättare sagt oviljan att diskutera och bara se ”sin” väg som den enda rätta och den enda sanningen är det som får världen att se ut som den gör idag…
JAG vet bäst, JAG vet vilket som är det rätta tänket och JAG vill att alla ska tänka som jag gör, annars är det något fel på de andra och jag vill inte vistas i samma rum som dem.
Är det bara jag som ser det läskiga i detta?

Jag blir bara deppig av att gå in på tex FB och se häxjakten åt alla håll och kanter, ingen sida är bättre än den andra, de är lika hemska allihop!
Desto gladare blir jag av tex Instagram där man får se massor av fina bilder ( för det mesta) väldigt lite pajkasting och många glada tillrop. Välj bara rätt personer att följa 😉

Nu kommer jag att försöka hålla mig till mitt fotograferande som gör mig lite glad i allt elände, som får mig att se det vackra i de små sakerna och som får mig att skapa minnen att plocka fram och se på i framtiden, glada minnen förhoppningsvis 🙂
Att få sitta och jobba med bilderna i efterhand ger också lite ro, då kan man stänga av allt annat som mal i huvudet.
Jag har inte hunnit gå igenom alla bilder än och fyller kanske på med fler om ett tag, men jag vill passa på att hälsa lilla Edit (irländsk varghund) välkommen i släkten. Hon bor numera hemma hos mina föräldrar och finaste Jema.

Puss och kram på er allihop! Ta hand om varandra och lyssna på varandra <3 <3

2 Comments

Comments are closed.